tro det eller ej, men har minsann varit på gymmet med josefine för ett tag sedan, därefter gick vi en hyfsad runda genom stan och pratade om gamla minnen både bra och dåliga, dock så skrattar man mest åt det nu men har fortfarande svårt att förstå hur man låter kärleken göra en blind för det dåliga som händer, att man är så blåögd och ger chans på chans på chans x 987 - ja ni förstår? jag behöver en kille som kan sätta mig på plats! nu menar jag inte att han ska hålla mig i koppel för något sådant hade jag inte orkat i längden {man vet liksom vad man får göra och inte, eller hur?!} men någon som kunnat säga till mig "nej cassandra, idag ska du inte dricka" eller ja i stil med det, sedan vill jag inte ha någon jobbig pojkvän som ska snitcha ens mobil eller liknande, kan man inte lita på varandra så varför ska man egentligen träffas? finner ingen anledning för förtroendet är det viktigaste annars är det inte lönt att ha ett förhållande! sen är jag den som alltid kör med raka kort, har man då en pojkvän som också gör det så underlättar det en hel del.